Kyotoavtalet Utsläppen måste minska! Hotet mot klimatet kan bara mötas med kraftiga minskningar av utsläppen, främst av koldioxid. Det förutsätter i sin tur minskad användning av fossila bränslen. En övergripande klimatkonvention undertecknades av de flesta av världens länder 1992. Ett vidhängande protokoll skrevs under i Kyoto i Japan 1997. I Kyoto-protokollet lovar industriländerna att minska sina utsläpp av växthusgaser med drygt 5 procent till år 2008-2012, jämfört med 1990 års nivå. Världens länder måste minska sina utsläpp med minst 50 procent under de närmaste 50 åren om storskaliga klimatförändringar ska kunna undvikas. Klimatkonventionen som lades fram 1992 och undertecknades av drygt 150 länder trädde i kraft 1994. Konventionen är bas för de internationella förhandlingarna om minskade utsläpp av växthusgaser. Konventionens slutliga mål är att "stabilisera halterna av växthusgaser i atmosfären på en nivå som förhindrar att mänsklig verksamhet påverkar klimatsystemet på ett farligt sätt". Någon halt eller temperaturtröskel anges inte. Men det sägs att målet ska nås inom en sådan tidsram att livsmedelsproduktionen inte hotas och att ekosystemen kan anpassa sig på ett naturligt sätt. Samtidigt slås fast att vidtagna åtgärder ska möjliggöra en hållbar ekonomisk utveckling. En viktig princip i konventionen är att de industrialiserade länderna ska ta ledningen i kampen mot klimatförändringarna, eftersom dessa historiskt stått för den allra största delen av utsläppen. Klimatkonventionen är en ramkonvention, och innehåller inga bindande krav på minskade utsläpp. De s.k. Annex I-länderna, omfattande de industrialiserade länderna, inklusive länderna i det gamla östblocket, uppmanas dock att stabilisera utsläppen av växthusgaser på 1990 års nivå till 2000 (något som ganska få av dem klarade). Bindande mål i Kyotoprotokollet Sedan länderna enats om klimatkonventionen började förhandlingarna om ett protokoll med lagligt bindande utsläppsmål för de industrialiserade länderna. Detta kallas Kyotoprotokollet och skrevs under 1997. Protokollet omfattar sex växthusgaser: koldioxid, metan, dikväveoxid och de industriella gaserna HFC, PFC och svavelhexafluorid (SF6). Följande åtaganden gjordes av de industrialiserade länderna perioden 1990-2012, Ökningar: +10 % Island, +8 % Australien, +1 % Norge , Frysning: Nya Zeeland, Ryssland, Ukraina Minskningar: -5 % Kroatien -6 % Japan, Kanada, Ungern, Polen -7 % USA -8 % EU (kollektivt), Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Liechtenstein, Monaco, Rumänien, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Tjeckien. Protokollet innehåller också ett delmål:  När protokollet undertecknades bedömdes resultatet bli att utsläppen från i-länderna (Annex I) skulle minska med 5,2 procent perioden 1990 till 2008-12 (medelvärdet av utsläppen de fem åren). Efter mötet i Kyoto tog det fyra år för parterna att enas om tolkningen av ett antal skrivningar i protokollet. Förhandlingarna avslutades i Marrakech hösten 2001 med en rad kompromisser som delvis vattnade ur det ursprungliga åtagandet. Bland annat kan länderna uppfylla en stor del av sina åtaganden genom att köpa utsläppsutrymme från andra (s.k. flexibla mekanismer). Dessutom gjordes det möjligt att kvitta utsläpp från fossila bränslen mot kolupptag i skog och mark (s.k. kolsänkor). För Sveriges del medges t.ex. att utsläpp motsvarande ca 2 miljoner ton koldioxid per år kan kvittas mot kolsänkor, vilket ger ett ökat utsläppsutrymme på 3-4 procent per år. Vad kommer efter Kyoto? Kyotoprotokollet är bara ett litet första steg i en lång process för att så småningom nå klimatkonventionens mål - att mänskliga aktiviteter inte ska påverka klimatsystemet på ett "farligt sätt". Idag förs diskutioner om nästa period från 2012 och framåt , det så kallade Baliprotokollet där även nu USA  , Indien och Kina är med för första gången i samtalen.  De flesta U-länderna  har hittills avvisat alla krav på begränsningar av utsläppen, med hänvisning till att det är de rika länderna som orsakat problemet och därför måste börja vidta åtgärder. Men utvecklingsländernas utsläpp ökar och om något decennium kommer utsläppen från i-länder och utvecklingsländer att vara ungefär lika stora. Därför kommer någon form av krav sannolikt att ställas på utvecklingsländerna i nästa åtagandeperiod. En viktig fråga framöver är hur utsläppsutrymmet ska fördelas. Kanske kommer man, i stället för att kräva procentuella nedskärningar, att utgå från utsläpp per person. Om alla individer har rätt till lika stora utsläpp - vilket förefaller vara en rimlig princip - måste de industrialiserade länderna minska utsläppen mycket kraftigt, medan det i de fattigaste länderna kan finnas utrymme för en viss, men ganska begränsad, utsläppsökning.