Flexibla mekanismer Begreppet flexibla mekanismer har sitt urspung i kyotoprotokollet ( som anger utsläppstaket för 2008-2012). Dom flexibla mekanismerna bygger på en ganska enkel princip om att ett land som sänker utsläppen av växthusgaser mer än vad protokollet föreskriver skall kunna sälja överskottet till ett annat land som ligger över utsläppstaket. Därmed skapas en marknad där man kan köpa utsläppsrättigheter. Tanken är att istället för att köpa dyra utsläppsrättigheter skall det vara mer kostnadseffektivt att investera i teknik som bidrar till minskade utsläpp Handeln med utsläppsrättigheter ger inte enbart möjligheter för rika länder att köpa utsläppsrättigheter , det ger även möjligheter för fattiga länder att sälja utsläppsrättigheter och på så sätt tjäna pengar. De så kallade flexibla mekanismerna ska göra det lättare och billigare för länderna att nå sina åtaganden i Kyotoprotokollet. Klimateffekten är ju densamma oavsett var ett utsläpp sker, medan kostnaden för att minska utsläppen varierar påtagligt. Det finns inget tak för hur stor del av ett lands åtagande om minskade utsläpp som får täckas genom användning av flexibla mekanismer. Dock sägs att de ska vara "supplementära" till inhemska åtgärder. De flexibla mekanismerna hör till de delar av protokollet - vid sidan om sänkorna - som kritiserats mest från miljöhåll. Kritikerna menar bl.a. att de nödvändiga förändringarna av de rika ländernas energi- och transportsystem riskerar att skjutas på framtiden eftersom utsläppsrätter kan köpas från annat håll. Detta är protokollets tre flexibla mekanismer 1. Handel med utsläppsrätter (emissions trading). Annex I-länderna (de som har bindande åtaganden) har rätt att köpa och sälja utsläppsrättigheter mellan sig. Annex I-länderna kan också sinsemellan handla med utsläppsrätter från JI- och CDM-projekt (se nedan). 2. Gemensamt genomförande (Joint Implementation, JI). Annex I-länderna kan genomföra och tillgodoräkna sig effekten av projekt som minskar utsläppen eller ökar upptaget av kol (t.ex. genom skogsplantering) i andra Annex I-länder. Troligtvis kommer projekt av detta slag främst att genomföras i länderna i det gamla östblocket, där det är jämförelsevis billigt att minska utsläppen. Sverige har redan genomfört en rad pilotprojekt i de baltiska staterna. 3. Mekanismen för ren utveckling (Clean Development Mechanism, CDM). Annex I-länderna kan genomföra och tillgodoräkna sig effekten av projekt som minskar utsläppen eller ökar upptaget av kol (t.ex. genom skogsplantering) i icke-Annex I-länder (länder utan egna åtaganden). Samtidigt ska de bidra till en hållbar utveckling i de länder projekten genomförs. Under den första åtagandeperioden, fram till 2012, får Annex I-länderna dock bara använda sig av CDM motsvarande högst 1 procent av utsläppen 1990. Utsläppsminskningar vunna genom utbyggd kärnkraft får inte tillgodoräknas (gäller även vid gemensamt genomförande ovan).